För någon månad sedan hjälpte jag till med två videoinspelningar som fick mig att – återigen – fundera över vad det är med video som får oss att bli både nervöst oroliga och fnittrigt pjollriga på en och samma gång. Först ut var det Erland Mårald, min fina kollega här mitt emot mig i korridoren, som för den här bloggen skulle spela in en kort film om vad humanistiska perspektiv på hållbar utveckling kan innebära. Inspelningen publicerades i detta inlägg. För att vara säkra på att de viktigaste punkterna skulle hinnas med på några korta minuter hade vi förberett ett kortare manus som vi bollat mellan varandra dagen innan. Erland var också förhållandevis kameravan; han hade undervisat på nät under många år, och dessutom intervjuats eller deltagit på andra sätt i många olika mediala sammanhang. Så vad kunde gå fel? Det här skulle väl inte vara så mycket annorlunda? Men det var det. Jag tänker att det beror på flera olika saker.
För det första känns det för många både konstigt och liksom artificiellt att prata mot eller ”med” en kameralins. Till skillnad från ett samtal eller en föreläsning i sal så finns det inga andra människor och ansikten som du talar till, ingen direkt respons som du kan läsa av. Istället får vi föreställa oss våra en publik där ”bakom” kameran, vilket kan vara lättare att göra om man är ensam, men svårare ifall någon annan också är med i rummet. För att råda bot på detta satte jag mig precis brevid kameran, så att Erland skulle kunna titta på mig när han pratade. Resultatet blev konstigt nog att han ibland tittar på mig, ibland i kameran och ibland snett ut åt vänster (från hans sida sett), vilket inte alls ser avslappnat och naturligt ut. En annan lärdom är att det är jättesvårt att vara koncis och tydlig, samtidigt som det inte finns något ordagrant manus att hålla sig till. Nu gick all energi till att komma ihåg vad och hur något skulle sägas, istället för att fokus låg på att försöka förmedla ett budskap. Huruvida man har lätt för att kommunicera ett budskap på ett tydligt och engagerande sätt framför en kamera varierar såklart med vem man är; varken jag eller Erland har lätt för att muntligt formulera oss i fullständiga meningar som kommer i rätt ordning, med eller utan kamera. 😊 I skrift är det en annan sak – där kan man ju sitta och fila på formuleringar hur länge som helst. Nej, lärdomen blev väl att det är bättre att inspelningen blir naturlig, där priset man får vara beredd att betala är att det kanske blir lite babbligt.
Dagarna efter Erlands inspelning skulle Emilia Barsk, studentombud för humanistiska sektionen på Umeå studentkår, komma förbi mitt rum för att göra en kortare inspelning om kårens arbete. Inspelningen gjordes som ett led i institutionen för idé- och samhällsstudiers satsning på att utveckla det generella utbildningsstödet till våra nätstudenter, en studentgrupp som ofta glöms bort. Vi tänkte att ett sätt att förbättra stödet skulle kunna vara att nätstudenterna fick ansikte och röst på sina kårrepresentanter, därav videoinspelningen. Emilia öppnade vår träff med orden:
– Nu är jag veeerkligen utanför min comfort zone!
Videon skulle inte innehålla några konstigheter, bara grundläggande information om att kåren finns, vad de kan hjälpa till med, och kontaktuppgifter. Men det tog ändå drygt en timme att spela in en 1-minutsvideo, med många omtag och mycket skratt däremellan! Men det gick till slut.
Jag kan inte tala för Emilia, men jag vet att när jag själv började göra korta videoinspelningar i min undervisning tog en liten kort 5-minutersfilm evigheter att göra. Hindren var av både teknisk och psykologisk natur. De tekniska delarna krånglar sällan för mig numera, men för ovana lärare är det ofta med ett ganska stort mått av oro inför förväntat teknikstrul som de ger sig i kast med sina inspelningar. Förväntningarna infrias – tyvärr – ofta. Men kanske ännu viktigare än de tekniska delarna (ljud som inte kommer med, belysningsproblem, evighetslånga uppladdningar av filer, redigeringsprogram som man inte förstår hur de fungerar…) är de psykologiska hindren. För man vill ju inte se ut hur som helst eller låta hur som helst. Av någon anledning har vi inga problem med att se ut som vi gör när vi pratar med kollegor i fikarummen, eller undervisar våra studenter i klassrummen. Men att någon däremot skulle få se oss på film när vi pratar väcker tydligen enorma tvivel på om vi duger; intellektuellt, utseende- och röstmässigt.
”Inte kan jag väl se ut så där?”
”Min röst låter som när en bebis pratar.”
”Jag ser ju ut som en gammal gubbe/tant!”
Jag vet inte vad detta beror på, men jag känner igen det hos mig själv också. Och just detta gör också att jag känner en sådan respekt för oss alla, lärare och studenter, som sitter där och spelar in video, i alla fall. För i botten ligger någon sorts sårbarhet, att ge sig in i någonting man inte känner att man behärskar, att känna starkt att man kanske ”gör bort sig”, eller ”verkar löjlig”, och ändå – därför att vi tror att det gynnar studenterna och vår lärargärning – kastar vi oss ut i det okända och gör det i alla fall.
